I en studie med travhästar i träning har det uppmätts skillnader i smältbarhet mellan hö och ensilage (Tabell 1). Höet och ensilaget var en tidig första skörd från samma vall, de skördades samma dag och torkades till olika torrsubstanshalter (höet 82 % ts, ensilaget 45 % ts). Det enda som skilde de två fodren åt var själva konserveringsmetoden.
Smältbarheten av fodrens torrsubstans (ts), fiberfraktionen ADF (acid detergent fibre) och råprotein var högre för ensilaget än för höet. För smältbarheten av fiberfraktionen NDF (neutral detergent fibre) var det ingen skillnad mellan fodren. Generellt kan man säga att ADF-fraktionen innehåller mera svårlösliga fibrer än NDF-fraktionen.
Den högre smältbarheten för ensilaget kan bero på mindre förluster av finare blad vid hanteringen ute på fältet. Vid höbärgning torkas gräset längre och de finare näringsrikare bladen blir då sprödare och trillar lättare av och blir kvar på marken. Det är också möjligt att ensileringsprocessen ökar lösligheten på ensilagets fiberfraktion vilket då kan ge en lite högre smältbarhet.
Skillnaden i smältbarhet av torrsubstansen mellan hö och ensilage var endast 2 %. Dessa skillnader i smältbarhet är väldigt små jämfört med grovfoder skördat vid olika tidpunkter oavsett konserveringsmetod. Gräsets utvecklingsstadium har mycket större inverkan på smältbarheten och det kan skilja mycket mellan tidig och sen skörd som till exempel i den här studien där skillnaden i smältbarhet av torrsubstansen är 26 %.
Källa: